Alla skogar kan ställas om till kontinuitetsskogsbruk, men vissa skogar kräver mer försiktighet än andra

Skogar som får möjlighet att utvecklas ostört blir med tiden mer skiktade. Att ställa om från kalhyggesbruk till skiktat skogsbruk är därför i sig en högst naturlig process. I en del fall kan det dock krävas viss riskhantering beroende på hur skogen ser ut.

Typiska träd i kalhyggesbruket växer tätt med jämnstora träd och blir därför höga, med smala stammar, liten krona och litet rotsystem. Sådana träd kan blåsa omkull eller brytas av blötsnö om de gallras fram för bryskt och får stå utan skydd av sina trädgrannar. Om dessa träd istället får en mjukare övergång till ett större växtutrymme kommer de att successivt att stabilisera stammen och bygga ut grönkronan och rotsystemet.

De flesta skogarna idag har trots allt tillräckligt bra förutsättningar för att en omställning kan påbörjas genom normala uttagsnivåer på ca 30% av skogens volym. De allra smidigaste omställningarna sker i lite öppnare slutavverkningsskogar som redan har en viss skiktning, eller i yngre skogar som är aktivt skötta med träd som har långa grönkronor. En lång grönkrona indikerar att trädet är tillräckligt kraftigt och vitalt för att klara en friställning.

Ju tätare, ju högre och ju mer enskiktad en skog är desto försiktigare måste omställningen vara. I dessa fall handlar omställningen ytterst om avvägning mellan risktagande och lägre intäkter. Alla skogar kan alltså ställas om utan problem och med gott resultat under förutsättning att det utförs av kunniga personer som gör välavvägda trädmärkningar och utnyttjar möjligheten med kompletterande plantering där det behövs.