Intresset för kontinuitetsskogsbruk ökar hela tiden i takt med att fler vill bruka skogen mera hållbart.

I ett internationellt perspektiv ligger Sverige efter både i användningen av kontinuitetsskogsbruk och i kunskapen om metoderna. Få länder, om ens något land, har drivit sitt skogsbruk så ensidigt mot kalhyggesbruk som Sverige har gjort under lång tid. Det starka intresset för kontinuitetsskogsbruket idag är ett tecken på att pendeln börjar svänga tillbaka.

Kontinuitetsskogsbruk innebär ett skogsbruk där beståndsstrukturen behålls kontinuerligt skiktad.

För att fullt ut främja kontinuiteten bör skogen skötas så att det finns en jämn spridning av träd i olika storlekar. Med en sådan blandning av träd är det lätt att gallra ut de största träden med 10-25 års mellanrum och samtidigt låta de mindre träden stå kvar och växa. Det är inte bara virkesuttaget som hålls igång kontinuerligt, utan även flödet av intäkter till skogsägaren, naturhänsynen, den biologiska mångfalden, rekreationsvärdena och koldioxidbindningen m.m.

Vissa inkluderar även tillfälliga föryngringsåtgärder som t.ex. skärmställning och luckhuggning i begreppet kontinuitetsskogsbruk, men eftersom dessa metoder är tillfälliga faser i ett i övrigt enskiktat skogsbruk så kan aldrig samma grad av kontinuitet uppnås. I ett renodlat kontinuitetsskogsbruk är alltid underhållet av skogens skiktning central.

Skärmställning och luckhuggning ingår istället i det vidare begreppet hyggesfritt skogsbruk. De vanligaste metoderna för kontinuitetsskogsbruk i Sverige är Blädning, Naturnära skogsbruk, Naturkultur och Centrerad plockhuggning.